Vårt 2006

När vi för exakt ett år sedan kysstes vid 12-slaget så var vår bröllopsdag inplanerad och bröllopsresan bokad - men that´s it! Redan då tyckte vi att 2006 skulle bli ett stort år. Nu i efterhand så inser jag, och kanske många med mig, att 2006 inte bara blev stort, 2006 kommer för många att vara ett magiskt år. För det är inte bara vårt liv som tagit en helt ny riktning under de 365 dagar som gått.

Resumé av vårt 2006
Bröllop: Den största dagen i vårt liv (trodde vi då). Allt var perfekt ordnat av familj och vänner och dagen blev helt oförglömlig.
Bröllopsresa: Malaysia var underbart och på vita stränder och i grönt hav laddade vi om batterierna och njöt av minnena från bröllopsdagen.
En vecka in på den tre veckor långa resan så tog livet en vändning på nytt då jag en tidig morgon fick för mig att kissa på en liten sticka. Resultatet blev "gravid". Resten av resan, och året för den delen, ägnades åt tankar och planering inför vår nya familjemedlem.
Hem: Samma dag som vi kom hem från Malaysia så flyttade vi in i vår drömlägenhet, eller våra föräldrar flyttade in åt oss.
Bil: Med en ny viktig familjemedlem i antågande beslutade vi oss för att investera i en ny och säker bil. Det blev en Renault Laguna som vi bara älskar.
Renovering: Med växande mage tog vi oss i somras an att renovera badrummet. Hyresvärden stod för kostnaden om vi gjorde arbetet. I efterhand så var det lärorikt och ibland roligt men kanske inget vi skulle göra om nästa sommar.
Eskil: Tre veckor för tidigt kom så vår lille prins. Trots att jag är säker på att han kommer att uträtta stordåd här på jorden så var han väldigt liten när han tittade fram.
Sedan den 26 oktober har inget i våra liv varit sig likt och kommer för alltid att kretsa runt Eskil och kanske kommande barn. Men det är ju bara att konstatera att det är det här som livet handlar om. Vår bröllopsdag var stor men helt klart så är barn det allra största.
Kompisar: Under året som gått så har det faktiskt hänt stora saker även utaför familjen Tinderfjäll och Eskil har fått inte mindre än fyra kompisar utöver de han hade sen tidigare. Nästa år leker han nog med Noel, Sixten, Nila och Emmely.

BF - barnfritt!

Så kom annandagen, Eskils tvåmånadersdag och dagen som vi sedan länge bestämt ska bli första dagen med barnvakt. Aldrig har väl två månader gått så fort.
det är lustigt, innan vi fick Eskil och under tiden som han låg i magen så var vi helt på det klara med att vi skulle vara duktiga på att ha barnvakt. Både för att vi tror att det är bra för Eskil i längden att känna sig trygg hos andra än oss och för vår egen skull så att vi får en chans att bara vara vi. Men väl här så känns det inte alls så. Varför ska man gå ut? Varför ska någon annan vara med vårt barn, vi vill ju? Det som man tidigare trodde skulle kännas skönt känns bara jobbigt och irritationen stiger i mig när det tjatas om barnvakt hit och dit.
Men vi hade ju bestämt och någonstans därinne så sa ändå sunda förnuftet att det kanske var läge för att låta någon annan rå om honom ett tag - men det var verkligen inte lätt.
Efter lite diskussion här hemma så blev det mormor och morfar som fick ta första passningen och det var med blandade känslor som vi gick därifrån.
Är han mogen att lämnas vid bara två månaders ålder? Är vi mogna? Å ena sidan så ville vi ju inget hellre än att det skulle gå bra men å andra sidan så ville vi att han skulle sakna oss - lite i alla fall.
Han åt i alla fall precis inna vi gick och låg så lugnt och fint i mormors famn så vi räknade ut att vi skulle ha ca sex timmar på oss att vara ute i Umeås nattliv.

Till en början vardet svårt att slappna av, Andreas hade ju druckit lite vin men själv var jag spik nykter. Kände hur stirrig jag var och en hel del kommenterade det också. För att slappna av lite tänkte jag bjuda mig själv på en cider, det var ju trots allt sex timmar till nästa matning och jag har dessutom längtat efter den läskande smaken. Det blev dock en besvikelse då det smakade blaskig saft med sprit i.
Slappnade i alla fall av efter ett tag men vi blev trötta ganska fort o vid 23-snåret började vi titta på klockan. Mormor och morfar hade lovat att ringa efter matningen men det var tyst å när vi nu väl hade lämnat bort honom så ville vi ju att de skulle hinna mata innan vi kom hem så det vara bara att vänta och dölja gäspningarna. Strax efter 12 var äntligen kusten klar och vi fick gå och hämta hem vår prins.

Å nu är det gjort! Nu har vi haft barnvakt å det gick jättebra men kanske måste i alla fall mamman mogna lite mera för att riktigt kunna slappna av och njuta.

God Jul!

Så var det jul igen. Ingen snö och mamma är dunderförkyld så helt underbart är det inte men mysigt ändå med Eskils första jul. Klapphögen var enorm i år och det var mamma och Eskil har uppenbarligen varit snällast. Tomten kom med tidningsprenumerationer, kläder, resebidrag och en massa leksaker. Tusen tack för alla fina presenter! Nu vankas julbord igen och jag hoppas att jag ska känna mer smak idag. Jag har ju längtat efter laxen i nästan ett år.

Var är min tiss!!??

Eskil har nu blivit så stor att det igår blivit dags för mig att hitta på något på egen hand.
Julfest på 4:an passade alldeles utmärkt och jag pumpade ur mjölk för Andreas att mata med, vi inhandlade flaskor och anatomiska nappar.
Innan har det stungit till i hjärtat då jag tänkt på att någon annan ska stilla prinsens hungergråt å tankar om att jag inte längre skulle behövas har slagit mig både en och två gånger. Men igår när jag drog på mig den icke amningsvänliga partyblåsan och snygga stövlarna så släppte allt. Jag ville gå på party och jag ville ha roligt och jag ville att Eskil skulle vara hemma med pappa och jag ville att pappa skulle stilla hungern så att jag kunde stanna och fortsätta roa mig för att sedan komma hem med nya krafter för nya amningsnätter.
Kanske har allt hittills gått för lätt med Eskil så våra förväntningar var för höga, kanske var han inte redo eller kanske var det bara flaskans fel men det gick i alla fall inte så bra.
Lilla hjärtat skrek nästan hela kvällen trots att pappa gjorde allt. Gav mera mat, försökte rapa, vyssja, byta blöja, mera rap och mera mat.
Det som jag tidigare trodde skulle kännas lite bra, att Eskil bara ville ha mina bröst, var som bortblåst och jag måste säga att jag blev riktigt ledsen. Ledsen för Andreas skull som inte kände att han räckte till, ledsen för Eskils skull som var ledsen och ledsen för min egen skull då det faktiskt kändes roligt att komma ut lite. Kanske kommer det nu att dröja till nästa gång.

Vår gullunge har förändrat allt

Huvudet dunkar, jag har inte sovit mer än 2,5 timme i sträck på nästan sju veckor, det är mörkt ute och ingen snö, halsen gör oroväckande ont men livet är helt underbart.
Det är konstigt vad som händer med en när man blir förälder. Helt plötsligt spelar inget annat än det lilla livet som ligger bredvid en här på soffan någon roll.
Sömn vad är det, lite huvudvärk gör egentligen inte så ont och vad gör väl egentligen en jul utan snö?

Amning = en hel vetenskap

Fakta:
Jag vill amma.
Jag vill amma i minst sex månader.
Eskil vill äta min mat.
Jag har mat.

Man kan ju tycka att det borde stanna vid det. Att uppfyller man de kraven så är saken biff. Amma borde då vara det enklaste i världen. Men icke.
Jag ammar i snitt 8-10 ggr per dygn och vardera amningstillfälle kan ta allt mellan 15-45 minuter. Trots att Eskil bara är sex veckor så kan man ju ganska lätt konstatera att jag redan ammat en hel del, jag, eller vi, borde ha fått in vanan vid det här laget. Men så enkelt får det naturligtvis inte vara.
Första veckorna var det största problemet mina bröstvårtor som värkte och gjorde ont. Sen började Eskil att prutta en himla massa och få knorr i magen. Eftersom att det enda han får i sig kommer från mig så är det naturligtvis där som nyckeln finns.
Vi, eller jag, måste ändra på något så att det blir bra. Men det finns tyvärr inte bara ett rätt och fel.
Tillägga ska jag kanske innan jag skriver nåt mer att dessa problem egentligen är minimala. Eskil gråter kanske i snitt 30 minuter per dygn = väldigt lite men med tanke på hur ofta man ammar så växer de lätt till oanade propotioner.
Vi har i alla fall provat med Minifom, droppar som fungerar som diskmedel i tarmen och tar bort gaserna, att pumpa ur lite möjlk så att det inte ska rinna för fort, att ligga ner och amma då även det ska göra att det rinner saktare, sitta upp och amma igen då han verkar bli missnöjd med att ligga samt ligga ner igen. Rapa efter varje mål, inte rapa då han bara skriker då man lyfter upp honom. Låta honom somna efter maten, inte låta honom somna förrän han rapat och kräkts. Ja varaiationerna är minst tusen. Jag har dessutom dragit ner på mjölkdrickandet, fått veta att jag måste sluta med godis och undvika choklad.

Jag undrar när jag kommer att kunna det här med amning?
När kommer jag att veta att nu måste jag nog ligga ner, Oj nu fick han ont i magen för att jag tjuvåt choklad eller nu vill han inte äta alls utan bara snutta på bröstet. Som det är nu vet jag alltså inte alls för det som funkade i går eller för tre timmar sedan kan vara ställt helt på ändå nu nästa gång det är dags för mat.

Badpojke

Snart är vår prins för stor för att bada i handfatet å att han blivit stor märks också på hullet på ben och armar.
Inatt så sov han dessutom i 4,5 timme innan han ville ha mat. Snart säger han vad han vill ha också.

La familia

Tack farmor!

I går fick lilla prinsen en för tidig julklapp av sin farmor. Ett av de finaste babygym vi sett. Inte plastigt och gällt utan mjukt och pastelligt. Mamma och pappa älskar det.
Eskil var dock lite för trött för att upptäcka nu på morgonen så det fick bli en liten tupplur under kaninen istället. Men tänk vad mysigt det blir för honom att vakna därunder om en liten stund.

Stora Eskil?!

I dag skulle vår älskling för första gången i sitt liv få känna sig lite stor.
Emmeli, en liten tjej på bara två veckor kom på besök, men ack vad vi bedrog oss.
Trots två veckor mer på nacken, och ett helt kilo mer kött på benen än när han föddes, så fick vår prins ändå vara en liten plutt i jämförelse.

Men liten som han är så är vi ändå stoltast i världen för han är då också alltid sötast.

Rör inte min tutte!

Japp, vi har börjat med napp. Vi är dock väldigt sparsamma med sugtiden då vår prins ändå är finast utan men ibland får den ändå trösta.

Coolast i stan

Trots kass skärpa så måste jag bara dela med mig. Har ni sett någon sötare bäbis???
Kanske är jag löjlig men jag bara älskar att få klä på min prins i fina små kläder, tur att bäbiskläder är billiga. Kanske inte i förhållande till hur mycket tyg man får men ändå.
Han har nu blivit så stor att han kan ha "vanliga" bäbiskläder å det är sååå roligt. Vi klär på åsså gråter vi en skvätt när vi ser hur stor han ser ut i sina outfits.
(Kanske kompenserar jag för att jag själv inte kan ha några av min vanliga kläder än och att det inte är så roligt att köpa nytt till en "pösmage".
I natt sov han dessutom 3,5 timme i sträck så det var en relativt utvilad mamma som klev upp i morse.

Liten blir stor

Eskil 8 dagar













Eskil 22 dagar







Mat verkar då inte vara en bristvara hemma hos oss och visst ser man skillnad!?
Nu väger säkert vårt älskade troll 3 kg (i måndags stod vågen på 2880g).
Men lika vacker och perfekt ändå.

Härlig dag

I dag tror jag att det är första dagen på Eskils 19 dagar på jorden då vi inte har något inplanerat. Skönt!
Det är dock sista dagen som Andreas är hemma och i morgon blir det bara jag och lill-prinsen för första gången. Det känns lite läskigt men jag hoppas att det ska gå bra. Håller tummarna för att det ska gå lite bättre i natt också så att Andreas får sova ordentligt.
Natten som var blev ganska lik natten dessförinnan, förutom att vi hade lite bättre självförtroende. Pojken får i sig mat så det enda vi kan göra är att trösta en ond liten mage.
Nappen spottades dock ut så det var mest mitt bröst som fick trösta men efter utpumpning innan så rann inte bara mjölken ner i magen på honom.
Vi har också börjat ge Minifom, mot gaserna i magen, så vi håller tummarna för att de gör verkan i natt.

Så fel man kan ha

I natt var en vakennatt hemma hos familjen T. Inte av otröstlig gråt men på grund av en vaken Eskil och en ganska ledsen mamma.
De senaste dagarna har nämligen mer än tidigare bara bestått av ammning. Vi har gått från att amma var tredje timme till att nu äta varannan, även nettetid. Därimellan har det knorrat och gnällts lite från Eskil och vi har kopplat det till att han nog har lite ont i magen.
Men även en tyst bäbis kan oroa vill jag lova. I alla fall med vår erfarenhet i bakfickan då en tyst bäbis betydde att han inte fick tillräckligt med mat och helt enkelt inte orkade låta.
Hur som hellst så kom natten även i går och mycket riktigt så vaknade prinsen varannan timme, om inte mer. Men han var inte särskillt sugen på att äta utan låg mest bara och tittade och gnydde lite.
Jag drog genast på växlarna och utgick från att han inte ville ha min mat, eller sög fel, eller att jag inte hade tillräckligt med mat, eller att han inte orkade äta.
I dag var det så dags för vårt andra besök på BVC och jag var väldigt nervös. Skulle han ha gått upp i vikt, får han verkligen i sig tillräckligt med mat?
Vi berättade om natten och sköterskan frågade om vi provat med napp. Vi har inte velat börja då vi varit osäkra på om amningen verkligen fungerar och hon sa att det får vågen berätta.
Gissa om vi blev förvånade när den visade 2880g!!! Japp, vår lillprins har gått upp 350g på en vecka och väger snart tre kilo. Sköterskan kramade om mig och garanterade att amningen fungerar och att jag har mat så det räcker och blir över. Hon gav mig till och med rådet att pumpa ur lite innan han får börja suga så att det inte bara rinner ner i halsen på honom.
Lyckligare mamma än vad jag är i dag får man nog leta efter.

Dagens läxa: Jag ska nog passa mig för att dra förhastade slutsatser i forstättningen och i natt provar vi med napp.

En bild säger mer...

...än tusen ord.
Det har nu gått 12 dagar sedan Eskil kom till världen och nu är vi alla hemma och mår bra. men trots att vi är just hemma hela dagarna så går de så fort så fort. Nåt bloggande hinns det inte riktigt med.
Lägger ut lite bilder till er i alla fall så kanske jag blir mer skrivbenägen med tiden.

Mammas älsklingar

Vi tar en tur med vagnen nästan varje dag. Eskil verkar gilla när det skumpar mycket så snöslasket tar vi med ro.

En väldigt vanlig syn hemma hos oss numera och pappa brukar kalla guldklimpen för "kalven". Räknade ut att vi hittills ammat mer än 120 gånger under dessa 12 dagar. Kossan (alltså mammans) bröst verkar också vara med på noterna. För en stund sedan så bokstavligen sprutade mjölken ut i en stråle rakt fram då han låg vid bröstet. Nuvarande vikt på klimpen: 2530g. Det tar sig alltså.

Favoritställningen

Eskil solar

För att bli av med gulsoten så får vår lille prins ligga i ett solarium. För att lättare kunna amma och för att få vara nära så drog vi in solbädden till vårt rum i natt. Nu håller vi tummarna för att morgonens prover ska vara bra för då får vi åka hem på permission och för första gången visa Eskil var han bor.

Hej, jag heter Eskil!

Som ni vet så var jag ju väldigt liten när jag föddes. Jag har därför inte fått komma hem än utan bor nu ett tag på Barn 4. Här har jag fått lite extra mat och spendrar dagarna i mamma och pappas famn och i solariet. Vi mår alla bra och hoppas att vi ska få komma hem snart.

Nu är han här!

Vikt 2200 gram Längd 46 cm Född 1309 Alla i familjen mår bra och återkommer så fort som möjligt...

Bröderna bullbak

Här hemma doftar det just nu underbart av nybakta bullar. Petter är här och bröderna bakar medan jag går omkring med sammandragningar och bara längtar efter att få smaka. Idag har vi förresten fått veta att bebisen är startklar och ligger i rätt läge för att titta fram. Brås den på sin mor så kanske bulldofterna lockar fram den.

Pojke eller flicka?

Är det någt som det verkligen tjatas om när man är gravid så är det könet på det väntade barnet. Alla har sina teorier och alla hävdar de att just de brukar ha rätt.
- Jag ser på magen att det kommer att bli en tjej!
- Jaha, mådde du inte illa alls, ja då blir det en pojke.
- Ligger hjärtljuden på 137, ja då kan jag lova att det blir en pojke. Alla mina barn hade under 140 och det blev pojkar allihop.
- Det syns på ögonen att det kommer attt bli en tjej, jag lovar!

Ja, listan av kommentarer kan göras hur lång som helst och i nio månader nu så har vi hört dem alla, tro mig.
I går testades även "ringtestet", något som kan vara roligt att sysselsätta sig med men som jag inte tror ett dyft på. Enligt detta är det ett gossebarn i magen och jag ska ha sju barn.

Till er som spekulerar så kan jag ju bara säga att hälften av er kommer att få gå med huvudet högt om ca 3 veckor och kunna säga - vad var det jag sa!
Andra hälften kanske hittar på någon ursäkt om varför er teori inte stämde just den här gången. Kanske ger ni med det upp gissandet i framtiden och inser att om oddsen att ha rätt skulle vara lika stora på lotto så skulle vi alla vara miljonärer nu.

Jag luktar illa...

...ja, jag gör faktiskt det.
Har ni aldrig varit med om det, att ni av någon anledning liksom bara inte gillar eran egen lukt.
Just i dag är en sån dag för mig.
Å det handlar inte om att jag är svettig eller smutsig utan helt enkelt att min kropp utsöndrar något som min näsa inte gillar i dag.

Jag har sprutat på mig parfym och tvättat händerna i lukttvål men inget får bort denna lukt. Kanske är det ingen annan som märker nåt, jag hoppas i alla fall det, men jag känner den hela tiden.

Nån måtta får det vara

Visst tycker jag att våra folkvalda ska vara mänskliga, och med det menar jag att de gärna får ha begått misstag i sina liv som vi alla andra. MEN någon måtta får det väl ändå vara.
De ska ju vara ett föredöme för oss andra, inte minst vad de gäller att följa lagar och regler. Herregud det är ju de som stiftar våra lagar.

Men nu är det tydligen så att det är fritt fram att bryta mot lagar och regler, så länge ingen kommer på en vill säga. Å gör de det då är det bara att säga förlåt och betala in avgifter, skatt eller vad det nu kan handla om i efterhand.

För övrigt så måste det ha gått någon allvarlig sjuka i regeringskorridorerna för var och varannan minister har ju varit sjukskriven de senaste veckorna. Undrar just vad de står i deras intyg som numera ska in redan första dagen och jag undrar om Försäkringskassan godkänner deras sjukskrivningar.

Just nu...

...väger jag mer än 74 kg
...har jag otroligt svårt att sova på nätterna
...ser fingrarna ut som små prinskorvar och värker
...går jag på toaletten varannan timme, minst!
...vill jag bara gå omkring i mjukisbyxor och jättestora gympadojjor
...tvingas jag ha brorsans jättestora jacka för jag kan varken få igen mina egna eller Andreas
...är jag konstant sugen på mat
...är jag extremt rädd för bristningar, som hag hittills klarat mig utan. Peppar, peppar.
...längtar jag otroligt mycket efter bäbis
...är jag ganska less på att vara gravid

För övrigt...

...så är vårt badrum klart nu. Äntligen!


Jag måste skryta och säga att jag är väldigt stolt över oss för det blev hur bra som helst.
Det ni inte ser på bilden är att det är en dusch till vänster och på väggen till höger så sitter handfatet. Ovanför det en spegel som passar till bänkskivan som vi gjort själva.
För er som inte varit hos oss, så nej, det finns ingen toalettstol. Toan är i ett annat rum så detta är bara badrummet.

Kanske minns ni inte hur det såg ut innan men föreställ er ett rum med en rutten och missfärgad grön plastmatta på golvet, smutsvita väggar i våtrumstapet, ett fult gammalt badkar och en jättestor varmvattenberedare på väggen.
Jag kan lova. det är som natt och dag.

Höststämning

Vi skulle verkligen vara de perfekta husägarna.
I dag har vi gjort höst på tomten vilket betyder att vi samlat ihop alla nedfallna äpplen och slängt på komposten, klippt gräset så det ska vara fint till våren då snön smälter, plockat bort alla blommor och ställt in alla sommarsaker i garaget.

Visst är det roligt hur man förändras. För två år sen så skulle jag tycka att det var pisstrist att hålla på och jag vet hur mycket jag suckade om mamma och pappa behövde hjälp.
Nu kan jag knappt bärga mig innan jag kan väcka Andreas så att vi kan bege oss ut och börja.
Undrar vad som kommer härnäst?
Kanske står jag på söndagarna nästa år och kokar köttgrytor och fryser in samtidigt som jag har ett saftkok på gång.

Talar de verkligen sanning?

Liksom riksmedia så har även de lokala medierna hoppat på tåget att prata om svartjobb. I dagens VK så har inte mindre än 19 av länets politiker tillfrågats om de anlitat svartjobbare någon gång. Frågan är väl rimlig men svaren får mig bara att misstro våra folkvalda än mer. Inte en enda av de 19 tillfrågade politikerna har någon gång anlitat någon för att måla deras staket, tapetsera om i vardagsrummet, dra ett nytt rör på toan, installera jordfelsbrytare mm mm. Nån av dem erkänner att de betalat en barnvakt och en annan säger fegt att hon inte vet men i övrigt så är våra folkvalda sååå laglydiga.

Jag trodde att politiker skulle vara ett tvärsnitt av befolkningen i övrigt och trots att det är fel så hade jag fått mer förtroende om åtminstonde någon av dem varit mänsklig.

Hur mycket ska vi slå vad att det i morgondagens tidning, liksom det gör i riksmedierna idag, kommer att stå skrivet om någon målare som förra sommaren målade om Holmlunds eller Ågrens hus för 10 000 spänn.

Underbara dagar

Den här senaste veckan har min halvtid gett mig ledigt från jobbet i en hel vecka. Sista dagen förra veckan var onsdag och jag jobbar inte förrän i morgon igen. Helt otroligt så har Andreas schema också varit perfekt den här veckan så vi har hunnit fixa massor.
- Badrummet är numera klart och i går så städade vi undan det sista av byggarbetsplatsen som vi bott i sen juni.
- Alla barnsaker som vi planerat införskaffa innan nedkomsten finns numera hemma hos oss, tvättade och strukna.
- Vi har börjat fylla frysen med mat så vi slipper laga de första dagarna hemma med bebben.
- Mitt hår har blivit färgat liksom fransarna och brynen så jag slipper sminka lediga och trötta dagar.
- Vi har varit på studiebesök på förlossningen och provat lustgasen som jag gruvat mig för.
- Efter hemska mardrömmar där Anderas glömt kameran och jag kör fel på väg till förlossningen är numera även BB-väskan packad.

Nu är vi redo att bli fler.
Vi räknar dagarna!!!

Vilken dag är det i dag? Del 2

Jo, det är faktiskt min namnsdag!
Å det är ju bara att konstatera att inget är som förr.
När jag var liten så brukade vi fira min namnsdag. Inget stort men lite i allafall. Kanske lite fika på säng och en bakelse. För nåt år sedan så fick jag en blombukett av pappa fastsatt på backspegeln på min bil.
Nu har man väl blivit för stor för att firas för en så simpel liten sak som sin namnsdag. Pappa kom visserligen ihåg och ringde i morse, Andreas kom på det när han läste tidningen till frukost.

Kanske blir det i alla fall nån liten efterrätt hos mamma och pappa i kväll som jag kan låtsas är till min ära.

Vilken dag är det idag?

Åh, vad skönt att vara ledig så mycket att man glömmer bort vad det är för dag. Ändå bättre blir det då Andreas också är ledig å som grädde på moset så är det så där mysigt regnigt idag och vi vaknade tidigt.
Vi gjorde några ärenden på förmiddan, hem och åt lunch och vilade ett tag. Frös lite så vi tände en härligt sprakande brasa och pysslade sen på lite i källaren.
Snart ska vi till mamma och pappa och äta.

Helt underbart jobbigt...

Jag ligger framför tv:n och tycker synd om mig själv för att jag har så himla ont i ryggen.
Jag blir törstig och med ett högt stöööön reser jag mig upp för att gå till köket och hämta nåt att dricka.
Klagar för Andreas att det gör ont i bäckenet när jag går.
Tappar nåt på golvet och när jag böjer mig ner för att plocka upp det och suckar jag för att magen är i vägen.
Väl tillbaka framför tv:n och precis nerdimpad i soffan bli jag kissnödig, igen!!!!
Men så, på väg tillbaka från toaletten, trycker det till innanför huden på min mage och ut buktar formen av en liten fot eller ett knä. Å jag påminns varför det är värt allt i världen.

Här inne hade vi kunnat bli rika

Vi var på casino i helgen å om inte jag vore så feg så hade vi kunnat bli rika...eller mest troligt fattiga. 700 kronor lyckades min underbara man dock vinna och vi kunde därför shoppa loss lite extra på IKEA igår.
Tur att det inte finns nåt casino här i Umeå för vem vet hur det skulle sluta då?
De 700 kr vi vann fick vi på mindre än tio minuter å så lättförtjänta pengar har jag nog aldrig fått.
Vi sa bara "100 kr på svart", till saken var att vi då hade en marker värd 20 kr kvar och dealern (eller vad han kallas) sa då lite skämtsamt "men den lägger ni väl på nollan då (alltså grönt) å vips innan jag hann blinka så hade Andreas styrt dit den. Tio sekunder senare stannade kulan på.....noll!!! och vi vann 35 gånger pengarna!!! Synd bara att vi inte satsade hundringen där.

Men vi var ju på IKEA också och gjorde en massa inköp.
- En mysig matta under spjälsängen
- En mysig lampa ovanför spjälsängen
- Mysiga gosedjur till spjälsängen
- Hylla att ha lampan och annat på ovanför spjälsängen
- Söta tavlor att ha vid spjälsängen
- Billig frotté till bäbis-kräk
- Smarta haklappar
Ja, som ni förstår gick helgens IKEA-tripp i bäbisens tecken.
Men vi köpte också:
- Rottingkorgar, inte mindre än 10 stycken!!! Varav sex var beställningar till andra
- Ny lampa ovanför matbordet
- Nya kuddar till vår förglösa soffa
- En mjuk filt
- Ljus
- Lite andra nyttoprylar

Ja, det var vår helg.

Dööör av tristess

Är det någon som har någora tips på hur man fördriver två och en halv helt meningslösa timmar på jobbet?
Det är typisk fredagsstämning här i dag med fika och reportrar som passar på att kompa ut och gå hem tidigt. Alla inslag är färdiga sen länge och manuset till sändningen likaså. Ändå så jobbar jag i två och en halv timme till.
Jag tror att jag har varit inne på alla sidor jag kan kan komma på på nätet, det värker i höfterna och benen så att dra omkring som en städkärring funkar inte (jag brukar annars drabbas av städmani här på jobbet när det är lite att göra), jag har gjort en ytterst noggrann överlämning till måndag och allt annat som ska göras innan jag går hem. Vad ska jag göra nu??? Hjälp!

Nu börjar det märkas...

...att man är gravid.

Hittills har ju jag haft världens mest exemplariska graviditet och jag har stundvis till och med glömt bort att jag har ett liv i magen. Jag har aldrig mått illa, jag har inga begär, har inte fått förändrat humör och jag har inte gått upp svindlande mycket i vikt.
Men tji för den som trodde att det skulle vara för evigt för nu har även jag drabbats av gravidåkommorna.
1. Jag har foglossning vilket innebär att det värker i höfter och nederdelen av ryggen. Detta märks främst då jag sitter eller ligger vilket alltså innebär att jag borde stå upp hela dagarna.
2. Jag sover fruktansvärt dåligt. 1-2 gånger per natt så måste jag gå upp på toa, foglossningsbesvären gör sig påminda då det värker om jag inte har förberett kvällsgåendet med en alvedon, benen kryper och jag vrider mig ständigt i sömnen vilket väcker mig då och då samt att jag snarkar så högt att jag vaknar av det själv.
3. Kilona kryper på i allt snabbare takt, idag passerade jag 72 kg.
4. Helt plötsligt så vill jag äta hela tiden. Mina två frukostmackor har vuxit och är nu tre eller fyra, frysen är numera länsad på allt gott och jag måste hålla i mig för att inte ta två eller rent av tre omgångar av middagen.

Tur är det väl att det är nåt riktigt gott man väntar på som är värt all smärta och möda i världen.

Sååå trött...

..på alla totalt inkompetenta personer.
Vad är det här egentligen???
Ska man inte kunna få något vettigt svar på en enda fråga???

Vi går just nu på en föräldrakurs hos mödravårdscentralen och jag kan ju bara säga det till alla vänner som väntar eller kommer att vänta barn, kurserna är = skit!!
1. Man måste ta ledigt massor av timmar från jobbet för att gå på dem för de hålls på dagtid då alla "normala" människor jobbar.
2. De säger att det är viktigt att man går på kursen men hittills, efter 4 timmars segt lyssnande, har vi inte lärt oss ett dyft.
3. Man blir så förbannad på de svar man får på sina frågor att man plågas av sammandragningar (pga stress och aggretion) i flera timmar efteråt.
4. Det är 3 x 2 timmar kvart på kursen...

I dag pratade vi om smärtlindring och barnmorskan bara virrade runt i nåt träsk om att allt är såååå naturligt, allt ger sig när ni väl är där. Hon pratade på om att det var viktigt att vi själva hade kontroll på vår förlossning samtidigt som hon suckade när vi ställde frågor om de olika smärtlindringsmetoderna och frågade varför vi var så kliniska.
Men hallå!!! Hur ska vi kunna ha kontroll över vår förlossning om vi inte vet vilka alternativ som finns???
Hon avslutade med att berätta att hennes egen ställning i frågan är man man inte ska ta bedövning alls och att man ju faktiskt inte bara har sig själv att tänka på (i syfte på barnet i magen). Den givna följdfrågan är ju då naturligtvis om barnet tar skada av bedövningen (vi pratar då om ryggbedövning) och svaret blev då nej?! Jag fattar ingenting.

Hon pratade också om andningen och visade i fem minuter hur det kunde låta när man andades in genom näsan och ut genom munnen i olika hastighet. Helt sjukt!

Jag kan göra listan oändligt lång med andra liknande exempel men orkar inte gräva ner mig mer.
Mitt tips till alla: gå själva in på nätet och sök er information och ha inga förväntningar på kursen.

När jag varit gravid klart fundrerar jag allvarligt på att starta eget och ha informationsträffar till föräldrar i privat regi.

Just nu

Veckor till förlossning: 7 v

Vikt: 71,8 kg

Sömn: ca 6 timmar per natt

Arbetar: 50%

Magen: börjar bli kulformad

Skor: + en storlek

Fingrar: för tjocka för förlovningsringen, vigselring ok

Generell hälsostatus: ok

Älskar alla vänner oavsett färg

Jag ville bara tydliggöra det.
Det går väl kanske inte att missta sig vilken färg vi bär i vår familj men för att inte någon ska tro något annat så är det helt ok att vara blå och grön också. Så länge ni är våra vänner så får ni ha vilken färg ni vill om än jag önskar att de som styr vårt land delade min uppfattning.

Hur ska det gå med Sverige?

Jag är fortfarande i chock.
Hur kunde det bli så här?
Jag har verkligen ingenting att vinna på vår nya regering så man kan ju lika gärna bara ta och ge upp allting.
1. Jag är inte förmögen och kommer därför inte att slippa betala förmögenhetsskatt.
2. Jag äger ingen fastighet och gynnas inte av den skattelätnaden heller.
3. Kanske blir jag arbetslös 2008 då lokal-tv försvinner och vad ska jag leva på då?
4. Hur ska jag kunna förklara för vårt barn att man ska vara rättvis och att alla ska ha samma möjligheter då statsministern tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra. Rikast vinner.

Hur ska det gå med Sverige?

Snälla, håll ut!!!

Jag måste verkligen vara världens tråkigaste människa å jag fattar inte varför ni fortfarande läser min blogg. Eller har ni kanske redan slutat. (Snyft, jag vet inte för i den här bloggvarianten så vet jag inte ens hur man gör för att se om någon varit inne på sidan.)
Jag läser om er alla andra, Cecilia, Helén och Annika och ni har så roliga funderingar kring livet ochh valet och saker ni läst, sett eller hört. Själv lyckas jag inte få ur mig annat än bäbissnack. Ni kommer att vara trötta på min lilla unge innan den ens är född...
Men det går inte, jag kan bara inte få ur mig nåt annat, bäbisar och barnsaker är det enda jag har i huvudet. Jobbet känns totalt oviktigt, valet är väl en bisak nu när jag ska ha barn och jag röstar därför som jag alltid har gjort.
Jag läser inga intressanta böcker, allt jag lägger ögonen på handlar om förlossningar och slemproppar, jag är inge kul att prata med i telefon för alla samtal handlar bara om andra gravida eller min graviditet.
Att ni överhuvudtaget orkar med mig, eller det kanske ni inte gör för det är ganska tyst hemma hos oss om kvällarna. Fast det är nog inte sant, för det är mest troligt jag som slutat ringa för mina kvällar ägans nu mest åt att tvätta bäbislakan och titta på förlossningskliniken på tv.
Men snälla ni, ge inte upp om mig!!!
Jag hoppas att det ska gå över och att jag kommer tillbaka från mitt bäbisrus, någongång?!..
Om inte annars så kanske det blir roligare då bäbisen är här och ni kan komma förbi och hålla och får se söta bilder på bloggen.

Tur att han jag är gift med också ska ha barn och är i samma rus som jag för annars hade han nog lämnat mig för länge sedan.

Varför?

Jag blir så himla förbannad på folk, eller kan man vara förbannad på någon som är död. Ja, jag är det i alla fall.
Har precis fått veta historien bakom den 25-årige kille som dog i en MC-olycka här i Umeå i helgen, å det är sannerligen ingen vacker historia utan allt med den är för jävligt.

1. Killen hade spelat poker på kvällen och körde på fyllan.
2. Han var dessutom ensam hemma med sitt barn som är 1.5 år. Tänk er den stackarn som först och främst blev lämnad ensam hemma och som sen förblev ensam då pappa aldrig mera kom hem. Till saken hör att ingen blev vittne till olyckan och killen hittades död långt senare.
3. Han ska ha sitt andra barn nu i december.

Denna historia har jag bara fått berättat för mig i tredje person så om det är några felaktigheter så får ni ha överseende med det. Men om det överhuvudtaget finns någon sanning i detta så är det lilla illa nog.
Här går man omkring och är orolig och försiktig, kompisar runt omkring drabbas av sorg och olycka och så finns det de som bara slänger bort alltihop.

Grattis världen...

...en liten tös är här!

I går kväll klockan åtta fick våra kompisar Joakim och Linda en liten flicka.
Enligt uppgift ska hon vara 49cm lång och väga 3400g.

Nu är det vi som står näst på tur. IIiiiiihh.

Vår unge blir rikskändis

På torsdag morgon tar vår lilla skatt sitt allra första steg mot att gå i mammas fotspår. H*n kommer då att medverka i TV4:s program Valflyget.

Jag fick nämligen uppdraget att göra ett informationsreportage om Umeå inför Valflygets sändning härifrån och hur gestaltar man Umeå som en växande stad bättre än med bilder på och inuti min växande mage?!
Sagt och gjort så begav vi oss till specialistmödravården och ultraljudsapparaten med kameror i högsta hugg och blev mottagna med öppna armar. Helt sjukt egentligen, bara för att vi kom med kameror så avsatte de jättemycket tid och gav oss rörligt material på DVD-skiva mm mm. Jag bara tackade och bockade men visst är det hemskt att om jag bara hade varit Jennie och inte TV4-Jennie så hade jag inte ens fått komma dit.

I alla fall så fick vi veta att bäbisen mår aldeles utmärkt och just nu väger ca 1400g. NisseBarnmorska beräknade födelsevikten till 3100g å gissa om jag drog en lättnadens suck när jag fick veta det. Andreas och hans brorsa vägde över 4000g då de föddes och med tanke på att hälften av generna är hans så hade ju även det kunna gälla detta barn.
Det är också en riktig sjusovare vi har därinne som inte berörs av Ultraljudet det minsta och bara sussar vidare när vi gör allt för att väcka för att få bra bilder.

Ett nytt besök i magen

Det är nu bara 9 veckor kvar tills vi blir föräldrar. Det känns helt overkligt samtidigt som vi nästan håller på att längta ihjäl oss.
Vi kunde därför inte låta bli att tjuvkika lite inne i magen när mammas kompis Stina erbjöd oss ett extra ultraljud.
Det var inte lika tydligt som det vi gjorde i vecka 18 men hjärtat slog som det skulle och levern kunde vi se klart och tydligt. Näsan fanns också på plats och kanske kunde man ana en liten profil som påminde om Andreas.

Å som forstättning på tidigare rubrik angående shopping så kan jag ju bara upplysa er om att vi nu blivit smått shoppinggalna. Inte mindre än 6 par skor införskaffades i helgen!!! Två par gav vi dock bort till Anderas mamma men jag har nu 3 par som bara väntar på att bli ingådda.

Vår skatt

Lilla Du därinne
vi undrar så vem du är
att vi vet så lite om dig
fast du redan är här

är det dina tår jag känner?
är det ditt hjärta jag hör slå?
är det sant att du har ögon & naglar
& en mage att pussa på?

vi vet så lite om dig
fast du redan är här
men vi älskar dig så oändligt
vem du än är

I found it!!!

Stilen alltså, eller i alla fall skorna.
Ja, när jag väl gick ut så hittade jag inte bara ett utan två par skitsnygga skor. Jag kommer nog att unna mig båda för det ena paret fick jag gratis.
Umeå har helt plötsligt blivit en butikgalen stad, varje dag ploppar det upp nya butiker. Å den senaste, en ny skobutik i Victoriagallerian, har två par skor till priset av ett som öppningserbjudande. Tvingade dit A innan han började jobba och han hittade ett par snygga till sig och då fick jag ju mina på köpet. Så nu tänkte jag med gott samvete även köpa de andra.
Eller samvete och samvete, A som är skofetischist (hur stavas det?) skulle nog vilja att jag köpte ett par nya i veckan, men mitt eget samvete i alla fall.
Inser också att jag gått och blivit mogen, för jag har bara provat strl 38 och inte ens sett åt några 37:or. Ska man vara fin så vill jag aldrog mera lida pin.

Tappat stilen

Hjälp, jag har verkligen tappat all stil!
Normalt brukar ju hösten vara min favoritshoppingtid med nya tröjor och skor. Tröjor och byxor är väl kanske inte så lönt att köpa massor av just nu men skor skulle jag ju faktiskt kunna piffa upp mig med. Men jag har lixom ingen lust. Jag går i stället omkring här med fjolårets gamlan nötta pjucks och tar mig inte ens in i en skobutik. Vips så ser jag något sött bebisplagg i Lindex skyltfönster och bara måste gå in och kika å vips så var lunchtimmen slut.
Men jag ska skärpa mig, det ska jag. Kan låta fånigt men jag känner på mitt humör att det är något som fattas och efter närmare eftertanke så förstår jag ju nu vad det är. En höstgarderob.

Såg ett par snygga jeans på en annan gravid som jag bara ska köpa och till dem tänkte jag köpa några nya skor. Tror att det kommer att bli ett par röda, har sett ett par fina här.

I löööv Försäkringskassan

Trodde aldrig att de orden skulle komma över mina läppar med tanke på hur många fall vi haft uppe här på jobbet med stackars människor som inte fått pengar trots sjukdomar.
Men min underbara handläggare ringde nämligen i dag och beviljade min havandeskapspenningansökan, så från och med 16 september jobbar jag halvtid. Skönt att inte behöva bli schemalagd som reporter mer och kånka på tung kamerautrustning.

Fast ett konstigt system är det.
Tydligen så är det bara under de 60 sista dagarna av graviditeten som man kan ha ett tungt jobb och tydligen så slutar jobbet att vara tungt 11 dagar innan förlossningen (då man är otympligare än någonsin). Övrig tid så får man se till att bli sjukskriven, ta ut semester eller börja norpa på bebbens värdefulla föräldradagar. Jag hoppas att jag ska kunna jobba ihop komp-tid så att det räcker till de sista dagarna och så får vi hålla tummarna att bäbisen inte trivs alltför bra i magen utan kommer ut i tid.

Sova ensam...

...är inge kul.
Jag ska resa bort och sova borta. Å jag vill inte!
Jag förstår att detta bara är en bråkdel av det Helén måste ha känt när hon sov borta från Hugo för första gången men det känns jobbigt ändå.
Jag vill sova med Andreas. Vi har ju våra kvällsrutiner nu.
Vi sjunger för magen och Andreas pratar genom naveln och lyssnar på hjärtat.
Tänk om nåt skulle hända?
Det finns ju faktiskt de som föder i vecka 29.
Det positiva i den kråksången skulle ju vara att jag då är i Skellefteå där papporna får sova över på BB i tre dagar. A får sätta sig i bilen och då slipper han ju ta in på hotell.

Orken tillbaka!

Känner mig äntligen utsövd för första gången på flera dagar å ändå så jobbade jag morgon i dag och började 05:30. Hade visserligen svårt att somna men när väl ögonlocken trillade igen så höll de sig stängda. Behövde inte ens gå upp på toa i natt.
I dag har också magen en perfekt storlek och form och jag har på mig kläder som jag trivs i och som inte är obekväma att sitta i. Livet leker och det är jätteroligt att vara gravid i dag.
Tänk vad lite sömn och extra rotande i garderoben kan göra!

Tappad must

Musten har gått ur mig!
I två nätter nu har jag sovit piss. Det kryper i benen, jag svettas och det är obekvämt i sängen.
I dag märks det på jobbet, jag kan knappt hålla ögonen öppna än mindre sitta upprätt i stolen. Finns det bälten som man kan spänna fast sig med måntro?
Hjärnan är nog fylld med seg sirap snarare än flitiga celler och magen är alldeles spräckfylld av den extra mackan som jag trodde mig behöva i morse. På grund av olika graviditietsomständigheter kan jag ju också berätta att en sån där extra macka blir man inte av med så lätt, i alla fall inte om man knaprar järntabletter som sätter stopp, så magen lär nog kännas så här tills jag går och lägger mig i kväll.

Gravidhjärna

Har läst nån stans att gravida blir glömska och förvirrade på grund av hormonrubbningar mm. I dag har jag bevis på att detta är sant, i alla fall vad gäller mig.
I torsdags propsade jag på att vi skulle göra ett jobb ute på ett katthem för övergivna katter idag, å jag skulle göra det.
Men hallå!!! Jag är ju jätteallergisk mot katter och får dessutom inte ta min medicin pga graviditeten.
Ja, det är så dags att komma på det nu, en timme innnan vi ska ut. Fotografen jag hade bokat är också allergisk men han skonar jag och tar en annan.
För hjärndöda mig är det bara att vackert bita ihop.

Bloggutmaning

1) Fyra arbeten jag har haft i mitt liv
Garderobiär
Diskplockare
Glasögonförsäljare
Journalist

2) Fyra filmer jag kan se om och om igen
Sliding doors
Vår bröllopsfilm
En kvinnas val
Rännstensungar

3) Fyra städer jag har bott i
Umeå
Göteborg
Stockholm (flyttade dock hem igen efter tre veckor)
…

4) Fyra tv-serier jag gärna ser
CSI
Cityakuten
Vänner
Prison Break

5) Fyra ställen jag vill åka till
Kina
Egypten
Australien
Nya Zeeland

6) Fyra webbsidor jag besöker dagligen
www.aftonbladet.se
www.expressen.se
www.vk.se
www.familjeliv.se

7) Fyra favoriträtter
Pannkaka
Färsk pasta med Cecilias laxsås med pinjenötter
Kräftor, skulle kunna ha kräftskiva en gång i veckan
Sjöbris musselsoppa

8) Fyra ställen där jag trivs
Hemma
I Sillviken
I vår nya bil
På jobbet om jag är schemalagd som redaktör

9) Fyra bloggare jag vill utmana att svara på de här frågorna(detta var en utmaning från Cecilia som hon i sin tur fått av någon annan men jag hakar på)
Helén (som även utmanats av Cecilia)
Annika
...och så två till för mig okända bloggare!

Glömska

Puh...
Jag trodde där för en kort sekund sen att det var färdigbloggat för alltid för min del.
I går när jag var full med blogg i huvudet och skulle logga in så fanns inte sidan!!!
Kom senare på att det nog var jag som skrivit in fel inloggning, å visst var det så för nu fungerar det ju. Läskigt det där när vissa saker bara försvinner ur hjärnan.

Det jag tänkte skriva i går skulle ha rubricerats med "Håll tummarna!"
Jag har nämligen lämnat in en kortfilm till filmfestivalen i Umeå och jag är nu jättenervös för vad de ska tycka om den. Kännde mig för övrigt som ett UFO när jag gick dit för där satt bara en massa kulturmänniskor som verkligen stämde in på stereotypbilden man har av filmmänniskor. Svartklädda, bleka, stora kjolar och sjalar i håret, ja ni vet.

Det andra jag hade tänkt skriva handlar om Yoga.
Jag gick nämligen på den första av sex yogalektioner för gravida igår. Å det är lustigt, trots att jag själv är gravid och har en mage så var jag så faschinerad av allas magar att jag bara satt och gapade en lång stund. Det är ju inte varje dag man är i ett rum med 20 andra gravida kvinnor.
Det var ganska skönt pass ändå om än väldigt olikt andra yogapass jag varit på tidigare.
Jag tyckte dock att det var väldigt jobbigt med andningen. Det är ju en av mina stora fobier här i livet, att jag inte ska kunna andas och kvävas. Som det är nu så har bäbisen börjat trycka mot lungorna vilket inte är så behagligt, även för de utan fobier. När yogainstruktören sen började ge instruktioner som "lyft upp armarna och andas in, håll kvar dem där och släpp ner dem när ni andas ut" så såg jag mer ut som en vingklippt fågel för jag fick flaxa hela tiden. Alla andra gjorde övningen i lugnt tempo så jag sket helt enkelt i andningen.
men avslappnande var det sannerligen, somnade inte mindre än två gånger under passet.

Jaha, då var det slut...

...på dessa lata sommardagar.
Är tillbaka på jobbet nu och det är lite svårt att komma igång och hitta gnistan. Jag är visserligen glad att det går mot höst och mörkare tider. Man får ju då inte bara tända ljus och kanske rent av en liten brasa, dagen då vi får träffa vår bäbis kommer ju också allt närmare. Men det känns ändå inte riktigt som att jag har motivation att jobba.
Tusen andra saker snurrar i mitt huvud just nu;
- Vilken färg ska vi måla spjälsängen?`
- Hur ska vi möblera?
- Vad ska bebben heta?
- Måste börja träna inför tunga sista graviditetsveckor och förlossning (har anmält mig till en yogagrupp).
- Vill noga skriva ner allt som händer nu den sista tiden, hur ska jag hinna det?
- Borde ta tag i alla vänner som jag känner att jag försakat den sista tiden (förlåt, framförallt Karin och Cecilia, jag SKA bli bättre på att höra av mig).

Kanske kommer orken tillbaka när Andreas också börjar jobba i morgon, hoppas det.

Sorgedag

Sista dagen på semestern och det är begravning för Åsas mamma idag. Kan en dag bli mer sorgfylld?
Det känns som att det blivit allt fler begravningar på sista tiden. Innan jag fyllde 18 hade jag inte varit på en enda begravning och nu är det flera per år.
Det märks att man blir äldre.

70 kilo psykopat

I dag kom dagen då vågen tickade förbi 70-strecket. Jag har vetat att den ska komma men jag var ändå inte förberedd. 70 kg!!! Det är lika mycket som Andreas, eller Andreas hade faktiskt också gått upp i vikt så jag har nio hekto till godo (om nu det skulle vara nån tröst).
Å kilona har bara smugit på mig, det är det som är faran med sommarkläder som sitter löst och för det mesta är kjolar. Jag har inte haft långbyxor på över en månad och jag bävar för att låren inte kommer attt få plats när solen inte värmer längre.

Jag har också fått diagnosen psykopat idag, av barnmorskan!
Det är väl tur att det finns fler än en barnmorska för vi alla blivande föräldrar är ju olika och vill bli bemötta på olika sätt. Som ni alla säkert redan vet vid det här laget så har vi ju bytt barnmorska en gång. Då fick vi fritt välja vem vi ville ha och vi valde Lena.
Men så pratade jag med Linda härmondagen som berättade att hon fått träffa Iris och att hon var så himla bra. Jag fick lite panik och tänkte att vi kanske valde fel men idag så fick jag bekräftat att så inte var fallet.
På grund av semestrar så fick vi träffa just Iris i dag. Allt var bra och jag låg mitt på kurvan men så frågade Iris om det var något annat jag undrade eller oroade mig för.
Ärlig som jag är så svarade jag på frågan och liksom alla andra gravida kvinnor (jag gissar i alla fall att det är så) så oroar jag ju mig ibland.
* Rör sig barnet för lite?
* Har jag känt några sparkar i dag?
* Kan osten jag åt i går vara farlig?
* mm mm
Jag tänker ju inte allt på en gång och inte hela tiden men det slår mig ibland och eftersom att man inte träffar barnmorskan hela tiden så berättade jag ju vad jag orade mig för.
Men, det borde jag nog inte ha gjort.
Hon la pannan i djupa veck och såg mycket oroad ut och drog en föreläsning om hur allvarligt det är när oron tar över tillvaron och graviditeten är en tid då man ska vara lycklig och har jag kanske funderat på kognitiv terapi!!?
Andreas försökte hejda henne och sa att vi visst var lyckliga och glada och att jag inte oroade mig så mycket. Jag försökte fråga om inte alla gravida var oroliga för olika saker till och från men så verkade det minsann inte för henne. Hon bara babblade på om att jag absolut inte fick se förlossningsprogram på tv eller läsa hemska reportage i tidningar och att jag nog borde gå hem och ta mig en funderare.
Jag kan ju bara gissa vad hon har skrivit in i min journal till Lena.
"Fullt frisk med normala värden men psykiskt mycket svag och borde genast remmitteras till kognitiv beteendeterapeut."

Här gömmer vi oss

Det är nog få som har spenderat så mycket tid inne på sitt badrum som vi har gjort den här sommaren. Kanske någon stackare som lider av kronisk magsjuka men annars så vinner nog vi med hästlängder.

Men fint blir det!

Det har spacklats å målats å primats å fuktspärrats å gummerats å nu har det blivit dags för det roliga. Kaklingen.
Men oj vad lång tid det tar och oj vad solen gassar utanför. Andreas är kolugn men jag blir döstressad.
Ska detta vara det vi minns av vår sista semester utan blöjbyten? Vi måste ju hinna åka till en strand å hälsa på folk å gå på stan å ta sovmorgon å ta det lugnt å se på film å pyssla med annat.
Kanske blir det min stress som vi kommer att minnas allra mest =)

Nästa sommar ska vi i alla fall köpa en liten pool och ha här ute på tomten som jag och bebben kan plaska i å Andreas kan ta sovmorgon å vi ska ta det alldeles lugnt....

Semesterbilder

Första semestermiddagen vid Östersunds kaj.

En av två nätter i bilen, mysigt...

Målgång i Mora

Bildbevis på att Andreas badar i Siljan

Vi bestiger Raukarna på Fårö

Å givetvis så missar vi inte Ikea på hemvägen

Sweden, here we come!

Nu tar vi nybilen och drar på bilsemester. Vart och hur länge är ännu ett oskrivet blad men kanske dyker vi upp hos er vi känner runt om i Sverige.
Vi börjar med att styra kosan mot inlandet och Östersund i alla fall.
Puss på er alla!

Alla våra tankar till Åsa och familjen

Det går inte riktigt att förstå men det har verkligen hänt något jättehemskt.
Åsa ringde i går och berättade att hennes mamma dött.
Elisabeth som jag har känt lika länge som min egen mamma, Elisabeth som satt med oss och våra läxor när vi var små, Elisabeth, Åsas mamma finns inte längre.

Det finns inga ord...


I julas fick de beskedet att hon hade cancer men under hela våren har hon fått behandling som gjort henne bättre. I förra veckan opererades hon och skulle få komma hem i veckan men i stället så blev det så här. Det går inte att förstå...

SEMESTER!!!!

Om exakt en timme och tjugofem minuter går jag på semester!!! I fyra veckor! Visserligen har jag bara betalt för 9 dagar, men ledig det ska jag vara.
Förlåt mamma och pappa, jag vet att ni säkert tycker att jag bara borde ta ut den semester som jag arbetat ihop, men jag är väl kanske lite lat.
I kväll blir det middag med tjejerna inklusive Anna som är hemma från New York och i morgon blir det sovmorgon som följs av en månads sovmorgnar.
Eller sovmorgon och sovmorgon, jag sover ju aldrig längre än till 7:30 ändå men jag kan ju ligga och dra mig läääänge.

Håll tummarna för sol!

Oj vad det händer....

...saker.
I går kväll kunde även Andreas känna hur det sparkade i min mage, flera gånger.
Visst är det helt sjukt att det är möjligt. Att det ligger någon där inne som sparkar på oss med sina små fötter som har tår och naglar. Man vill bara gråta.
Om man trycker lite på magen så kan man också få en liten knuff, vår aldeles första kommunikation. IIIiiiiiii...

Till alla er som funderar på barn så vill jag bara säga, det här är livet!!!

Måndag hela veckan...

Det känns som att det är torsdag fastän att tisdagens arbetspass inte är över förrän om två timmar. Jag förstår inte hur jag ska orka.
Cecilia, jag vill inte förringa dina jobbiga morgonpass, men fyra 11-timmarspass på raken är inte heller att leka med. Jag får dessutom sittsår i rumpan för jag sitter bara framför datorn hela dan. När man sen är som tröttast, en kvart innan man äntligen får gå hem, ja då ska man sminka upp sig och se pigg och fräsch ut i sändning.
Visst, det är roligt att vara redaktör men i sommartorkan så är det vissa dagar nästan löjligt vad man skickar ut reportrarna på för jobb. Man får göra hönor av fjädrar hela tiden och samtidigt övertyga de stackars sommarvikarierna om att just detta jobb är jättebra och viktigt.

I morgon blir det i alla fall en kanondag, har bokat in två superjobb så kanske kan vi klå VK i alla fall en dag i sommar.

Från gråt till glädje

Gårdagen började i gråt men slutade i glädje. En ganska normal dag i mitt hormonsprudlande liv om än gårdagen hörde till ytterligheterna.
Efter den andra 30-årsfesten på två veckor så blev det bara för mycket för mig.
Kände redan när jag vaknade i går morse att humöret inte var det bästa. Var irriterad på Andreas som bara sov och luktade baksmälla, blev ännu surare då han inte var lika pigg som jag då han äntligen klev upp och fick nog då hans kompisar ville att vi skulle äta bakispizza.
Hela livet kändes bara piss och så himla orättvist.
Jag får inte festa, jag ska inte ligga i solen, jag får inte äta Brieost och jag kan inte ha mina kläder. Däremot så ska jag vara så himla lycklig över att vara gravid och att det växer ett barn i magen. Missförstå mig inte, jag är verkligen lycklig men att säga att det inte är tungt och orättvist vore en lögn.
Andreas ska ju också bli förälder men han kan fortsätta att dricka vin på fredagskvällarna och ta en öl då det är fest och bli på partyhumör och orkar sitta och lyssna på en totalt meningslös diskussion i flera timmar. Och han har inga problem med vad han ska ha på sig på morgnarna.
Å fastän att Andreas säger att jag bara kan säga till om jag vill åka hem eller att han inte ska dricka så hjälper det inte.
Till vilken nytta ska vi vara två som känner sig som tråkmånsar och längtar hem?
Pratade med Helén i går och hon berättade om en kvinna som hade sagt att hon skulle vilja bli "pappa" igen. Hon ville hemskt gärna ha barn igen men hon ville inte vara gravid.

Ja, så här känns det ibland och inte nog med det. När tankarna väl kommer så drabbas jag av fruktansvärd ångest. Tänk om bäbisen känner av mina tankar? Tänk om det tror att jag inte vill ha det? Är jag dåligt som känner så här?
Om bebbar läser bloggar vet jag inte men om utifall att:
- Skatten, jag älskar dig redan och vill inget annat än att du ska komma till oss och jag är också lycklig över att du växer och gror i mig. Lyssna inte på mamma när hon tänker såna hemska tankar!

Men humöret vände ju till slut och det av den mest fantastiska av upplevelser.
Jag kände tydliga sparkar!!!
Igår kväll nar vi gått och lagt oss och jag låg och läste om pappors förlossningsberättelser så, dunk. Dunk, dunk. Och sen låg den och sparkade i säkert tio minuter. Tyvärr gick det inte att känna på utsidan så Andreas kunde inte känna nåt.
Helt plötsligt så vände alla känslorna och allt är värt detta. Om jag så bara fick dricka vatten och äta skorpor i nio månader så är det värt det. Tänk att någons fötter sparkar på mig därinne?!
Å snacka om orättvist. Andreas kan få dricka hur många öl han vill för det är ju faktisk honom det är synd om, som inte får vara med om detta.

Lite fler bilder...

Min allara första smörgåstårta.
Måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet.
Å det inte bara såg god ut den var faktiskt också riktigt god.






Andreas lyssnar på bebbens hjärta med luren han fick i födelsedagspresent.
Den fungerar och vi räknar till en puls på 136 slag per minut.

GRATTIS ÄLSKLING!

I dag fyller världens bästa man, nämligen min man, 28 år!

I går kväll bjöds det på fika i trädgården efersom att vi ska på ett annat kalas idag. Nämligen Mickes 30-årsfest.

Tack alla ni som kom.

Har jag förresten sagt att Linus och Emma numera är föräldrar till en liten pojke. Japp, i tisdags mitt på dagen så föddes en liten som på ca 3,5 kg.

Tårarna bara rann på mig när Andreas berättade och helt plötsligt så började hjärtat banka hårt, hårt.

Hjälp, nu börjar det ju närma sig vår tur. Linus och Emma först, sen Jocke och Linda och sen vi. Nu är det ju bara Jocke och Linda kvar å sen är det vår tur.

Den stora överraskningen igår var dock att Linus och Emma kom förbi med den endast 3 dagar gamla bäbisen. Helt otroligt, jag hade ju sagt till Andreas att vi nog skulle få vänta nån veckan innan vi fick se den och så helt plötsligt så dyket de upp på vår tomt och Emma ammar i vår säng!

Publicerar här kanske de allra första offentliga bilderna på liten (som inte har fått något namn än.)

Oj,oj,oj, har ni sett nått så sött och litet!
Bilderna är för övrigt tagna med Andreas fördelsedagspresent. Ett nytt objektiv till vår systemkamera. Nu kan vi komma riktigt nära...

Rädd? Ja, jätterädd!

Fick frågan i dag på jobbet om jag var rädd nu under graviditeten. Å när jag började svara och räkna upp de saker som skrämmer mig så blev listan verkligen lång.

• Jag är rädd för att det ska vara nåt fel på vår skatt i magen
• Jag är rädd för att jag inte känner några tydliga sparkar än
• Jag är rädd för att det ska hända något under förlossingen
• Jag är rädd för att det ska hända Anderas något, särskillt när han kör MC
• Jag är rädd för att det ska hända mig något, så att jag inte får vara med när bebben växer upp
• Jag är rädd för att det ska hända någon annan närstående något så att inte allt blir som jag har drömt om
• Jag är rädd för att vi ska välja fel namn till bäbisen och sen ångra oss
• Jag är rädd att bäbisen inte ska tycka om mig
• Jag är rädd för att det ska göra ont när jag ammar
• Jag är rädd för att inte kunna amma

Sen fins ju alla smågrejjer som jag också är ganska rädd för:

• Masken som bor i duschen i källaren och kommer fram varje gång man duschar
• Hägspinnarlarverna i träden utanför vårt hus
• Att Andreas inte ska tycka om sin födelsedagspresent
• Att vi inte ska hinna klart med badrummet innan semestern
• ...
• ...

Ja, med en sån här lista så är jag ganska imponerad av mig själv och att jag överhuvudtaget vågar kliva upp på morgnarna. Ja, just det. Jag är ju rädd för att försova mig och sova bort lediga dagar också. ;-)

Hur varmt kan det bli?

För alla er som inte bor eller befinner er i Umeå just nu så kan jag bara meddela att det just nu är värmebölja av hög klass. Inte mindre än 28 grader i skuggan.
Typiskt att man måste jobba då och ännu mer typiskt att vi håller på och renoverar vårt badrum just nu. Vi vill nämligen bli klara innan semestern så all ledig tid går just nu åt till att införskaffa kakel och klinker och allt annat som kommer att behövas. Fast fint kommer det att bli så jag hoppas att det fina vädret håller i sig tills att vi är klara och äntligen kan få njuta av solen på en strand.

Är så avundsjuk på Helén och Lina som är lediga hela sommaren. Linda som har fått havandeskapspenning har det nog inte heller så dumt. Kanske är det därför som så mycket folk skaffar barn i slutet av sommaren. Inte så pjåkigt att kunna spara sin semester till efter att bebben är född.
Om jag själv skulle få möjlighet att få ut havandeskapspenning så blir det ju då det är trist och grått ute och ingen annan är ledig. Då kanske det är mer värt att gå till jobbet i alla fall?

GRATTIS LINUS 30 ÅR!!!

I går hölls en överraskningsfest för Andreas kompis Linus.
Det var höggravida Emma som stod som festfixare för alltihop.
En väldigt trevlig eftermiddag och kväll med jättegod mat och trevliga människor.
Synd bara att det ska vara så himla trist att gå på fest och inte få vara med och partajja. Visst, det är jättetrevligt till en början men man orkar inte hur länge som helst. I alla fall inte om det inte är någon aktivitet. Att bara sitta och lyssna på folk som blir fullare och fullare blit tröttsamt efter en hel kväll. I morse sov jag längre än vad jag gjort ända sen jag var tonåring. Vaknade först klockan 12:00, vet inte om det har med gårdagen att göra men jag tror det.

En stor eloge till Emma dock som höggravid ordnade allt. Hon började dessutom få en massa samandragningar kvällen innan och fick lite blödningar under dagen. Hux flux hade hon dessutom åkt in till förlossningen med sin mamma för att kolla att allt var ok. Allt utan att någon av oss på festen märkte något. Sen var hon med ända tills att vi åkte hem vid 00:30 i alla fall.

Var tvungen att informera Andreas att jag tyvärr nog inte kommer att ha samma styrka den dag det är dags för oss. Då kommer jag nog att kräva ton med uppmärksamhet och inte vilja ha en massa människor omkring mig. Mest troligt kommer jag nog bara att ligga och gnälla i en soffa.

Hoppas du älskar mig ändå Andreas!