Sweden, here we come!

Nu tar vi nybilen och drar på bilsemester. Vart och hur länge är ännu ett oskrivet blad men kanske dyker vi upp hos er vi känner runt om i Sverige.
Vi börjar med att styra kosan mot inlandet och Östersund i alla fall.
Puss på er alla!

Alla våra tankar till Åsa och familjen

Det går inte riktigt att förstå men det har verkligen hänt något jättehemskt.
Åsa ringde i går och berättade att hennes mamma dött.
Elisabeth som jag har känt lika länge som min egen mamma, Elisabeth som satt med oss och våra läxor när vi var små, Elisabeth, Åsas mamma finns inte längre.

Det finns inga ord...


I julas fick de beskedet att hon hade cancer men under hela våren har hon fått behandling som gjort henne bättre. I förra veckan opererades hon och skulle få komma hem i veckan men i stället så blev det så här. Det går inte att förstå...

SEMESTER!!!!

Om exakt en timme och tjugofem minuter går jag på semester!!! I fyra veckor! Visserligen har jag bara betalt för 9 dagar, men ledig det ska jag vara.
Förlåt mamma och pappa, jag vet att ni säkert tycker att jag bara borde ta ut den semester som jag arbetat ihop, men jag är väl kanske lite lat.
I kväll blir det middag med tjejerna inklusive Anna som är hemma från New York och i morgon blir det sovmorgon som följs av en månads sovmorgnar.
Eller sovmorgon och sovmorgon, jag sover ju aldrig längre än till 7:30 ändå men jag kan ju ligga och dra mig läääänge.

Håll tummarna för sol!

Oj vad det händer....

...saker.
I går kväll kunde även Andreas känna hur det sparkade i min mage, flera gånger.
Visst är det helt sjukt att det är möjligt. Att det ligger någon där inne som sparkar på oss med sina små fötter som har tår och naglar. Man vill bara gråta.
Om man trycker lite på magen så kan man också få en liten knuff, vår aldeles första kommunikation. IIIiiiiiii...

Till alla er som funderar på barn så vill jag bara säga, det här är livet!!!

Måndag hela veckan...

Det känns som att det är torsdag fastän att tisdagens arbetspass inte är över förrän om två timmar. Jag förstår inte hur jag ska orka.
Cecilia, jag vill inte förringa dina jobbiga morgonpass, men fyra 11-timmarspass på raken är inte heller att leka med. Jag får dessutom sittsår i rumpan för jag sitter bara framför datorn hela dan. När man sen är som tröttast, en kvart innan man äntligen får gå hem, ja då ska man sminka upp sig och se pigg och fräsch ut i sändning.
Visst, det är roligt att vara redaktör men i sommartorkan så är det vissa dagar nästan löjligt vad man skickar ut reportrarna på för jobb. Man får göra hönor av fjädrar hela tiden och samtidigt övertyga de stackars sommarvikarierna om att just detta jobb är jättebra och viktigt.

I morgon blir det i alla fall en kanondag, har bokat in två superjobb så kanske kan vi klå VK i alla fall en dag i sommar.

Från gråt till glädje

Gårdagen började i gråt men slutade i glädje. En ganska normal dag i mitt hormonsprudlande liv om än gårdagen hörde till ytterligheterna.
Efter den andra 30-årsfesten på två veckor så blev det bara för mycket för mig.
Kände redan när jag vaknade i går morse att humöret inte var det bästa. Var irriterad på Andreas som bara sov och luktade baksmälla, blev ännu surare då han inte var lika pigg som jag då han äntligen klev upp och fick nog då hans kompisar ville att vi skulle äta bakispizza.
Hela livet kändes bara piss och så himla orättvist.
Jag får inte festa, jag ska inte ligga i solen, jag får inte äta Brieost och jag kan inte ha mina kläder. Däremot så ska jag vara så himla lycklig över att vara gravid och att det växer ett barn i magen. Missförstå mig inte, jag är verkligen lycklig men att säga att det inte är tungt och orättvist vore en lögn.
Andreas ska ju också bli förälder men han kan fortsätta att dricka vin på fredagskvällarna och ta en öl då det är fest och bli på partyhumör och orkar sitta och lyssna på en totalt meningslös diskussion i flera timmar. Och han har inga problem med vad han ska ha på sig på morgnarna.
Å fastän att Andreas säger att jag bara kan säga till om jag vill åka hem eller att han inte ska dricka så hjälper det inte.
Till vilken nytta ska vi vara två som känner sig som tråkmånsar och längtar hem?
Pratade med Helén i går och hon berättade om en kvinna som hade sagt att hon skulle vilja bli "pappa" igen. Hon ville hemskt gärna ha barn igen men hon ville inte vara gravid.

Ja, så här känns det ibland och inte nog med det. När tankarna väl kommer så drabbas jag av fruktansvärd ångest. Tänk om bäbisen känner av mina tankar? Tänk om det tror att jag inte vill ha det? Är jag dåligt som känner så här?
Om bebbar läser bloggar vet jag inte men om utifall att:
- Skatten, jag älskar dig redan och vill inget annat än att du ska komma till oss och jag är också lycklig över att du växer och gror i mig. Lyssna inte på mamma när hon tänker såna hemska tankar!

Men humöret vände ju till slut och det av den mest fantastiska av upplevelser.
Jag kände tydliga sparkar!!!
Igår kväll nar vi gått och lagt oss och jag låg och läste om pappors förlossningsberättelser så, dunk. Dunk, dunk. Och sen låg den och sparkade i säkert tio minuter. Tyvärr gick det inte att känna på utsidan så Andreas kunde inte känna nåt.
Helt plötsligt så vände alla känslorna och allt är värt detta. Om jag så bara fick dricka vatten och äta skorpor i nio månader så är det värt det. Tänk att någons fötter sparkar på mig därinne?!
Å snacka om orättvist. Andreas kan få dricka hur många öl han vill för det är ju faktisk honom det är synd om, som inte får vara med om detta.

Lite fler bilder...

Min allara första smörgåstårta.
Måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet.
Å det inte bara såg god ut den var faktiskt också riktigt god.






Andreas lyssnar på bebbens hjärta med luren han fick i födelsedagspresent.
Den fungerar och vi räknar till en puls på 136 slag per minut.

GRATTIS ÄLSKLING!

I dag fyller världens bästa man, nämligen min man, 28 år!

I går kväll bjöds det på fika i trädgården efersom att vi ska på ett annat kalas idag. Nämligen Mickes 30-årsfest.

Tack alla ni som kom.

Har jag förresten sagt att Linus och Emma numera är föräldrar till en liten pojke. Japp, i tisdags mitt på dagen så föddes en liten som på ca 3,5 kg.

Tårarna bara rann på mig när Andreas berättade och helt plötsligt så började hjärtat banka hårt, hårt.

Hjälp, nu börjar det ju närma sig vår tur. Linus och Emma först, sen Jocke och Linda och sen vi. Nu är det ju bara Jocke och Linda kvar å sen är det vår tur.

Den stora överraskningen igår var dock att Linus och Emma kom förbi med den endast 3 dagar gamla bäbisen. Helt otroligt, jag hade ju sagt till Andreas att vi nog skulle få vänta nån veckan innan vi fick se den och så helt plötsligt så dyket de upp på vår tomt och Emma ammar i vår säng!

Publicerar här kanske de allra första offentliga bilderna på liten (som inte har fått något namn än.)

Oj,oj,oj, har ni sett nått så sött och litet!
Bilderna är för övrigt tagna med Andreas fördelsedagspresent. Ett nytt objektiv till vår systemkamera. Nu kan vi komma riktigt nära...

Rädd? Ja, jätterädd!

Fick frågan i dag på jobbet om jag var rädd nu under graviditeten. Å när jag började svara och räkna upp de saker som skrämmer mig så blev listan verkligen lång.

• Jag är rädd för att det ska vara nåt fel på vår skatt i magen
• Jag är rädd för att jag inte känner några tydliga sparkar än
• Jag är rädd för att det ska hända något under förlossingen
• Jag är rädd för att det ska hända Anderas något, särskillt när han kör MC
• Jag är rädd för att det ska hända mig något, så att jag inte får vara med när bebben växer upp
• Jag är rädd för att det ska hända någon annan närstående något så att inte allt blir som jag har drömt om
• Jag är rädd för att vi ska välja fel namn till bäbisen och sen ångra oss
• Jag är rädd att bäbisen inte ska tycka om mig
• Jag är rädd för att det ska göra ont när jag ammar
• Jag är rädd för att inte kunna amma

Sen fins ju alla smågrejjer som jag också är ganska rädd för:

• Masken som bor i duschen i källaren och kommer fram varje gång man duschar
• Hägspinnarlarverna i träden utanför vårt hus
• Att Andreas inte ska tycka om sin födelsedagspresent
• Att vi inte ska hinna klart med badrummet innan semestern
• ...
• ...

Ja, med en sån här lista så är jag ganska imponerad av mig själv och att jag överhuvudtaget vågar kliva upp på morgnarna. Ja, just det. Jag är ju rädd för att försova mig och sova bort lediga dagar också. ;-)

Hur varmt kan det bli?

För alla er som inte bor eller befinner er i Umeå just nu så kan jag bara meddela att det just nu är värmebölja av hög klass. Inte mindre än 28 grader i skuggan.
Typiskt att man måste jobba då och ännu mer typiskt att vi håller på och renoverar vårt badrum just nu. Vi vill nämligen bli klara innan semestern så all ledig tid går just nu åt till att införskaffa kakel och klinker och allt annat som kommer att behövas. Fast fint kommer det att bli så jag hoppas att det fina vädret håller i sig tills att vi är klara och äntligen kan få njuta av solen på en strand.

Är så avundsjuk på Helén och Lina som är lediga hela sommaren. Linda som har fått havandeskapspenning har det nog inte heller så dumt. Kanske är det därför som så mycket folk skaffar barn i slutet av sommaren. Inte så pjåkigt att kunna spara sin semester till efter att bebben är född.
Om jag själv skulle få möjlighet att få ut havandeskapspenning så blir det ju då det är trist och grått ute och ingen annan är ledig. Då kanske det är mer värt att gå till jobbet i alla fall?

GRATTIS LINUS 30 ÅR!!!

I går hölls en överraskningsfest för Andreas kompis Linus.
Det var höggravida Emma som stod som festfixare för alltihop.
En väldigt trevlig eftermiddag och kväll med jättegod mat och trevliga människor.
Synd bara att det ska vara så himla trist att gå på fest och inte få vara med och partajja. Visst, det är jättetrevligt till en början men man orkar inte hur länge som helst. I alla fall inte om det inte är någon aktivitet. Att bara sitta och lyssna på folk som blir fullare och fullare blit tröttsamt efter en hel kväll. I morse sov jag längre än vad jag gjort ända sen jag var tonåring. Vaknade först klockan 12:00, vet inte om det har med gårdagen att göra men jag tror det.

En stor eloge till Emma dock som höggravid ordnade allt. Hon började dessutom få en massa samandragningar kvällen innan och fick lite blödningar under dagen. Hux flux hade hon dessutom åkt in till förlossningen med sin mamma för att kolla att allt var ok. Allt utan att någon av oss på festen märkte något. Sen var hon med ända tills att vi åkte hem vid 00:30 i alla fall.

Var tvungen att informera Andreas att jag tyvärr nog inte kommer att ha samma styrka den dag det är dags för oss. Då kommer jag nog att kräva ton med uppmärksamhet och inte vilja ha en massa människor omkring mig. Mest troligt kommer jag nog bara att ligga och gnälla i en soffa.

Hoppas du älskar mig ändå Andreas!