Från gråt till glädje

Gårdagen började i gråt men slutade i glädje. En ganska normal dag i mitt hormonsprudlande liv om än gårdagen hörde till ytterligheterna.
Efter den andra 30-årsfesten på två veckor så blev det bara för mycket för mig.
Kände redan när jag vaknade i går morse att humöret inte var det bästa. Var irriterad på Andreas som bara sov och luktade baksmälla, blev ännu surare då han inte var lika pigg som jag då han äntligen klev upp och fick nog då hans kompisar ville att vi skulle äta bakispizza.
Hela livet kändes bara piss och så himla orättvist.
Jag får inte festa, jag ska inte ligga i solen, jag får inte äta Brieost och jag kan inte ha mina kläder. Däremot så ska jag vara så himla lycklig över att vara gravid och att det växer ett barn i magen. Missförstå mig inte, jag är verkligen lycklig men att säga att det inte är tungt och orättvist vore en lögn.
Andreas ska ju också bli förälder men han kan fortsätta att dricka vin på fredagskvällarna och ta en öl då det är fest och bli på partyhumör och orkar sitta och lyssna på en totalt meningslös diskussion i flera timmar. Och han har inga problem med vad han ska ha på sig på morgnarna.
Å fastän att Andreas säger att jag bara kan säga till om jag vill åka hem eller att han inte ska dricka så hjälper det inte.
Till vilken nytta ska vi vara två som känner sig som tråkmånsar och längtar hem?
Pratade med Helén i går och hon berättade om en kvinna som hade sagt att hon skulle vilja bli "pappa" igen. Hon ville hemskt gärna ha barn igen men hon ville inte vara gravid.

Ja, så här känns det ibland och inte nog med det. När tankarna väl kommer så drabbas jag av fruktansvärd ångest. Tänk om bäbisen känner av mina tankar? Tänk om det tror att jag inte vill ha det? Är jag dåligt som känner så här?
Om bebbar läser bloggar vet jag inte men om utifall att:
- Skatten, jag älskar dig redan och vill inget annat än att du ska komma till oss och jag är också lycklig över att du växer och gror i mig. Lyssna inte på mamma när hon tänker såna hemska tankar!

Men humöret vände ju till slut och det av den mest fantastiska av upplevelser.
Jag kände tydliga sparkar!!!
Igår kväll nar vi gått och lagt oss och jag låg och läste om pappors förlossningsberättelser så, dunk. Dunk, dunk. Och sen låg den och sparkade i säkert tio minuter. Tyvärr gick det inte att känna på utsidan så Andreas kunde inte känna nåt.
Helt plötsligt så vände alla känslorna och allt är värt detta. Om jag så bara fick dricka vatten och äta skorpor i nio månader så är det värt det. Tänk att någons fötter sparkar på mig därinne?!
Å snacka om orättvist. Andreas kan få dricka hur många öl han vill för det är ju faktisk honom det är synd om, som inte får vara med om detta.