Jo, det är faktiskt min namnsdag!
Å det är ju bara att konstatera att inget är som förr.
När jag var liten så brukade vi fira min namnsdag. Inget stort men lite i allafall. Kanske lite fika på säng och en bakelse. För nåt år sedan så fick jag en blombukett av pappa fastsatt på backspegeln på min bil.
Nu har man väl blivit för stor för att firas för en så simpel liten sak som sin namnsdag. Pappa kom visserligen ihåg och ringde i morse, Andreas kom på det när han läste tidningen till frukost.
Kanske blir det i alla fall nån liten efterrätt hos mamma och pappa i kväll som jag kan låtsas är till min ära.
fredag, oktober 06, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
GRATTIS gumman!!! Hipp hipp hurra på din stora dag!!! Det är skitviktigt med namnsdagar också, man måste ta alla tillfällen i akt att fira i vardagen! Nåde Andreas om han glömmer det igen!
Skicka en kommentar