Tappat stilen

Hjälp, jag har verkligen tappat all stil!
Normalt brukar ju hösten vara min favoritshoppingtid med nya tröjor och skor. Tröjor och byxor är väl kanske inte så lönt att köpa massor av just nu men skor skulle jag ju faktiskt kunna piffa upp mig med. Men jag har lixom ingen lust. Jag går i stället omkring här med fjolårets gamlan nötta pjucks och tar mig inte ens in i en skobutik. Vips så ser jag något sött bebisplagg i Lindex skyltfönster och bara måste gå in och kika å vips så var lunchtimmen slut.
Men jag ska skärpa mig, det ska jag. Kan låta fånigt men jag känner på mitt humör att det är något som fattas och efter närmare eftertanke så förstår jag ju nu vad det är. En höstgarderob.

Såg ett par snygga jeans på en annan gravid som jag bara ska köpa och till dem tänkte jag köpa några nya skor. Tror att det kommer att bli ett par röda, har sett ett par fina här.

I löööv Försäkringskassan

Trodde aldrig att de orden skulle komma över mina läppar med tanke på hur många fall vi haft uppe här på jobbet med stackars människor som inte fått pengar trots sjukdomar.
Men min underbara handläggare ringde nämligen i dag och beviljade min havandeskapspenningansökan, så från och med 16 september jobbar jag halvtid. Skönt att inte behöva bli schemalagd som reporter mer och kånka på tung kamerautrustning.

Fast ett konstigt system är det.
Tydligen så är det bara under de 60 sista dagarna av graviditeten som man kan ha ett tungt jobb och tydligen så slutar jobbet att vara tungt 11 dagar innan förlossningen (då man är otympligare än någonsin). Övrig tid så får man se till att bli sjukskriven, ta ut semester eller börja norpa på bebbens värdefulla föräldradagar. Jag hoppas att jag ska kunna jobba ihop komp-tid så att det räcker till de sista dagarna och så får vi hålla tummarna att bäbisen inte trivs alltför bra i magen utan kommer ut i tid.

Sova ensam...

...är inge kul.
Jag ska resa bort och sova borta. Å jag vill inte!
Jag förstår att detta bara är en bråkdel av det Helén måste ha känt när hon sov borta från Hugo för första gången men det känns jobbigt ändå.
Jag vill sova med Andreas. Vi har ju våra kvällsrutiner nu.
Vi sjunger för magen och Andreas pratar genom naveln och lyssnar på hjärtat.
Tänk om nåt skulle hända?
Det finns ju faktiskt de som föder i vecka 29.
Det positiva i den kråksången skulle ju vara att jag då är i Skellefteå där papporna får sova över på BB i tre dagar. A får sätta sig i bilen och då slipper han ju ta in på hotell.

Orken tillbaka!

Känner mig äntligen utsövd för första gången på flera dagar å ändå så jobbade jag morgon i dag och började 05:30. Hade visserligen svårt att somna men när väl ögonlocken trillade igen så höll de sig stängda. Behövde inte ens gå upp på toa i natt.
I dag har också magen en perfekt storlek och form och jag har på mig kläder som jag trivs i och som inte är obekväma att sitta i. Livet leker och det är jätteroligt att vara gravid i dag.
Tänk vad lite sömn och extra rotande i garderoben kan göra!

Tappad must

Musten har gått ur mig!
I två nätter nu har jag sovit piss. Det kryper i benen, jag svettas och det är obekvämt i sängen.
I dag märks det på jobbet, jag kan knappt hålla ögonen öppna än mindre sitta upprätt i stolen. Finns det bälten som man kan spänna fast sig med måntro?
Hjärnan är nog fylld med seg sirap snarare än flitiga celler och magen är alldeles spräckfylld av den extra mackan som jag trodde mig behöva i morse. På grund av olika graviditietsomständigheter kan jag ju också berätta att en sån där extra macka blir man inte av med så lätt, i alla fall inte om man knaprar järntabletter som sätter stopp, så magen lär nog kännas så här tills jag går och lägger mig i kväll.

Gravidhjärna

Har läst nån stans att gravida blir glömska och förvirrade på grund av hormonrubbningar mm. I dag har jag bevis på att detta är sant, i alla fall vad gäller mig.
I torsdags propsade jag på att vi skulle göra ett jobb ute på ett katthem för övergivna katter idag, å jag skulle göra det.
Men hallå!!! Jag är ju jätteallergisk mot katter och får dessutom inte ta min medicin pga graviditeten.
Ja, det är så dags att komma på det nu, en timme innnan vi ska ut. Fotografen jag hade bokat är också allergisk men han skonar jag och tar en annan.
För hjärndöda mig är det bara att vackert bita ihop.

Bloggutmaning

1) Fyra arbeten jag har haft i mitt liv
Garderobiär
Diskplockare
Glasögonförsäljare
Journalist

2) Fyra filmer jag kan se om och om igen
Sliding doors
Vår bröllopsfilm
En kvinnas val
Rännstensungar

3) Fyra städer jag har bott i
Umeå
Göteborg
Stockholm (flyttade dock hem igen efter tre veckor)
…

4) Fyra tv-serier jag gärna ser
CSI
Cityakuten
Vänner
Prison Break

5) Fyra ställen jag vill åka till
Kina
Egypten
Australien
Nya Zeeland

6) Fyra webbsidor jag besöker dagligen
www.aftonbladet.se
www.expressen.se
www.vk.se
www.familjeliv.se

7) Fyra favoriträtter
Pannkaka
Färsk pasta med Cecilias laxsås med pinjenötter
Kräftor, skulle kunna ha kräftskiva en gång i veckan
Sjöbris musselsoppa

8) Fyra ställen där jag trivs
Hemma
I Sillviken
I vår nya bil
På jobbet om jag är schemalagd som redaktör

9) Fyra bloggare jag vill utmana att svara på de här frågorna(detta var en utmaning från Cecilia som hon i sin tur fått av någon annan men jag hakar på)
Helén (som även utmanats av Cecilia)
Annika
...och så två till för mig okända bloggare!

Glömska

Puh...
Jag trodde där för en kort sekund sen att det var färdigbloggat för alltid för min del.
I går när jag var full med blogg i huvudet och skulle logga in så fanns inte sidan!!!
Kom senare på att det nog var jag som skrivit in fel inloggning, å visst var det så för nu fungerar det ju. Läskigt det där när vissa saker bara försvinner ur hjärnan.

Det jag tänkte skriva i går skulle ha rubricerats med "Håll tummarna!"
Jag har nämligen lämnat in en kortfilm till filmfestivalen i Umeå och jag är nu jättenervös för vad de ska tycka om den. Kännde mig för övrigt som ett UFO när jag gick dit för där satt bara en massa kulturmänniskor som verkligen stämde in på stereotypbilden man har av filmmänniskor. Svartklädda, bleka, stora kjolar och sjalar i håret, ja ni vet.

Det andra jag hade tänkt skriva handlar om Yoga.
Jag gick nämligen på den första av sex yogalektioner för gravida igår. Å det är lustigt, trots att jag själv är gravid och har en mage så var jag så faschinerad av allas magar att jag bara satt och gapade en lång stund. Det är ju inte varje dag man är i ett rum med 20 andra gravida kvinnor.
Det var ganska skönt pass ändå om än väldigt olikt andra yogapass jag varit på tidigare.
Jag tyckte dock att det var väldigt jobbigt med andningen. Det är ju en av mina stora fobier här i livet, att jag inte ska kunna andas och kvävas. Som det är nu så har bäbisen börjat trycka mot lungorna vilket inte är så behagligt, även för de utan fobier. När yogainstruktören sen började ge instruktioner som "lyft upp armarna och andas in, håll kvar dem där och släpp ner dem när ni andas ut" så såg jag mer ut som en vingklippt fågel för jag fick flaxa hela tiden. Alla andra gjorde övningen i lugnt tempo så jag sket helt enkelt i andningen.
men avslappnande var det sannerligen, somnade inte mindre än två gånger under passet.

Jaha, då var det slut...

...på dessa lata sommardagar.
Är tillbaka på jobbet nu och det är lite svårt att komma igång och hitta gnistan. Jag är visserligen glad att det går mot höst och mörkare tider. Man får ju då inte bara tända ljus och kanske rent av en liten brasa, dagen då vi får träffa vår bäbis kommer ju också allt närmare. Men det känns ändå inte riktigt som att jag har motivation att jobba.
Tusen andra saker snurrar i mitt huvud just nu;
- Vilken färg ska vi måla spjälsängen?`
- Hur ska vi möblera?
- Vad ska bebben heta?
- Måste börja träna inför tunga sista graviditetsveckor och förlossning (har anmält mig till en yogagrupp).
- Vill noga skriva ner allt som händer nu den sista tiden, hur ska jag hinna det?
- Borde ta tag i alla vänner som jag känner att jag försakat den sista tiden (förlåt, framförallt Karin och Cecilia, jag SKA bli bättre på att höra av mig).

Kanske kommer orken tillbaka när Andreas också börjar jobba i morgon, hoppas det.

Sorgedag

Sista dagen på semestern och det är begravning för Åsas mamma idag. Kan en dag bli mer sorgfylld?
Det känns som att det blivit allt fler begravningar på sista tiden. Innan jag fyllde 18 hade jag inte varit på en enda begravning och nu är det flera per år.
Det märks att man blir äldre.

70 kilo psykopat

I dag kom dagen då vågen tickade förbi 70-strecket. Jag har vetat att den ska komma men jag var ändå inte förberedd. 70 kg!!! Det är lika mycket som Andreas, eller Andreas hade faktiskt också gått upp i vikt så jag har nio hekto till godo (om nu det skulle vara nån tröst).
Å kilona har bara smugit på mig, det är det som är faran med sommarkläder som sitter löst och för det mesta är kjolar. Jag har inte haft långbyxor på över en månad och jag bävar för att låren inte kommer attt få plats när solen inte värmer längre.

Jag har också fått diagnosen psykopat idag, av barnmorskan!
Det är väl tur att det finns fler än en barnmorska för vi alla blivande föräldrar är ju olika och vill bli bemötta på olika sätt. Som ni alla säkert redan vet vid det här laget så har vi ju bytt barnmorska en gång. Då fick vi fritt välja vem vi ville ha och vi valde Lena.
Men så pratade jag med Linda härmondagen som berättade att hon fått träffa Iris och att hon var så himla bra. Jag fick lite panik och tänkte att vi kanske valde fel men idag så fick jag bekräftat att så inte var fallet.
På grund av semestrar så fick vi träffa just Iris i dag. Allt var bra och jag låg mitt på kurvan men så frågade Iris om det var något annat jag undrade eller oroade mig för.
Ärlig som jag är så svarade jag på frågan och liksom alla andra gravida kvinnor (jag gissar i alla fall att det är så) så oroar jag ju mig ibland.
* Rör sig barnet för lite?
* Har jag känt några sparkar i dag?
* Kan osten jag åt i går vara farlig?
* mm mm
Jag tänker ju inte allt på en gång och inte hela tiden men det slår mig ibland och eftersom att man inte träffar barnmorskan hela tiden så berättade jag ju vad jag orade mig för.
Men, det borde jag nog inte ha gjort.
Hon la pannan i djupa veck och såg mycket oroad ut och drog en föreläsning om hur allvarligt det är när oron tar över tillvaron och graviditeten är en tid då man ska vara lycklig och har jag kanske funderat på kognitiv terapi!!?
Andreas försökte hejda henne och sa att vi visst var lyckliga och glada och att jag inte oroade mig så mycket. Jag försökte fråga om inte alla gravida var oroliga för olika saker till och från men så verkade det minsann inte för henne. Hon bara babblade på om att jag absolut inte fick se förlossningsprogram på tv eller läsa hemska reportage i tidningar och att jag nog borde gå hem och ta mig en funderare.
Jag kan ju bara gissa vad hon har skrivit in i min journal till Lena.
"Fullt frisk med normala värden men psykiskt mycket svag och borde genast remmitteras till kognitiv beteendeterapeut."

Här gömmer vi oss

Det är nog få som har spenderat så mycket tid inne på sitt badrum som vi har gjort den här sommaren. Kanske någon stackare som lider av kronisk magsjuka men annars så vinner nog vi med hästlängder.

Men fint blir det!

Det har spacklats å målats å primats å fuktspärrats å gummerats å nu har det blivit dags för det roliga. Kaklingen.
Men oj vad lång tid det tar och oj vad solen gassar utanför. Andreas är kolugn men jag blir döstressad.
Ska detta vara det vi minns av vår sista semester utan blöjbyten? Vi måste ju hinna åka till en strand å hälsa på folk å gå på stan å ta sovmorgon å ta det lugnt å se på film å pyssla med annat.
Kanske blir det min stress som vi kommer att minnas allra mest =)

Nästa sommar ska vi i alla fall köpa en liten pool och ha här ute på tomten som jag och bebben kan plaska i å Andreas kan ta sovmorgon å vi ska ta det alldeles lugnt....

Semesterbilder

Första semestermiddagen vid Östersunds kaj.

En av två nätter i bilen, mysigt...

Målgång i Mora

Bildbevis på att Andreas badar i Siljan

Vi bestiger Raukarna på Fårö

Å givetvis så missar vi inte Ikea på hemvägen

Sweden, here we come!

Nu tar vi nybilen och drar på bilsemester. Vart och hur länge är ännu ett oskrivet blad men kanske dyker vi upp hos er vi känner runt om i Sverige.
Vi börjar med att styra kosan mot inlandet och Östersund i alla fall.
Puss på er alla!

Alla våra tankar till Åsa och familjen

Det går inte riktigt att förstå men det har verkligen hänt något jättehemskt.
Åsa ringde i går och berättade att hennes mamma dött.
Elisabeth som jag har känt lika länge som min egen mamma, Elisabeth som satt med oss och våra läxor när vi var små, Elisabeth, Åsas mamma finns inte längre.

Det finns inga ord...


I julas fick de beskedet att hon hade cancer men under hela våren har hon fått behandling som gjort henne bättre. I förra veckan opererades hon och skulle få komma hem i veckan men i stället så blev det så här. Det går inte att förstå...

SEMESTER!!!!

Om exakt en timme och tjugofem minuter går jag på semester!!! I fyra veckor! Visserligen har jag bara betalt för 9 dagar, men ledig det ska jag vara.
Förlåt mamma och pappa, jag vet att ni säkert tycker att jag bara borde ta ut den semester som jag arbetat ihop, men jag är väl kanske lite lat.
I kväll blir det middag med tjejerna inklusive Anna som är hemma från New York och i morgon blir det sovmorgon som följs av en månads sovmorgnar.
Eller sovmorgon och sovmorgon, jag sover ju aldrig längre än till 7:30 ändå men jag kan ju ligga och dra mig läääänge.

Håll tummarna för sol!

Oj vad det händer....

...saker.
I går kväll kunde även Andreas känna hur det sparkade i min mage, flera gånger.
Visst är det helt sjukt att det är möjligt. Att det ligger någon där inne som sparkar på oss med sina små fötter som har tår och naglar. Man vill bara gråta.
Om man trycker lite på magen så kan man också få en liten knuff, vår aldeles första kommunikation. IIIiiiiiii...

Till alla er som funderar på barn så vill jag bara säga, det här är livet!!!

Måndag hela veckan...

Det känns som att det är torsdag fastän att tisdagens arbetspass inte är över förrän om två timmar. Jag förstår inte hur jag ska orka.
Cecilia, jag vill inte förringa dina jobbiga morgonpass, men fyra 11-timmarspass på raken är inte heller att leka med. Jag får dessutom sittsår i rumpan för jag sitter bara framför datorn hela dan. När man sen är som tröttast, en kvart innan man äntligen får gå hem, ja då ska man sminka upp sig och se pigg och fräsch ut i sändning.
Visst, det är roligt att vara redaktör men i sommartorkan så är det vissa dagar nästan löjligt vad man skickar ut reportrarna på för jobb. Man får göra hönor av fjädrar hela tiden och samtidigt övertyga de stackars sommarvikarierna om att just detta jobb är jättebra och viktigt.

I morgon blir det i alla fall en kanondag, har bokat in två superjobb så kanske kan vi klå VK i alla fall en dag i sommar.

Från gråt till glädje

Gårdagen började i gråt men slutade i glädje. En ganska normal dag i mitt hormonsprudlande liv om än gårdagen hörde till ytterligheterna.
Efter den andra 30-årsfesten på två veckor så blev det bara för mycket för mig.
Kände redan när jag vaknade i går morse att humöret inte var det bästa. Var irriterad på Andreas som bara sov och luktade baksmälla, blev ännu surare då han inte var lika pigg som jag då han äntligen klev upp och fick nog då hans kompisar ville att vi skulle äta bakispizza.
Hela livet kändes bara piss och så himla orättvist.
Jag får inte festa, jag ska inte ligga i solen, jag får inte äta Brieost och jag kan inte ha mina kläder. Däremot så ska jag vara så himla lycklig över att vara gravid och att det växer ett barn i magen. Missförstå mig inte, jag är verkligen lycklig men att säga att det inte är tungt och orättvist vore en lögn.
Andreas ska ju också bli förälder men han kan fortsätta att dricka vin på fredagskvällarna och ta en öl då det är fest och bli på partyhumör och orkar sitta och lyssna på en totalt meningslös diskussion i flera timmar. Och han har inga problem med vad han ska ha på sig på morgnarna.
Å fastän att Andreas säger att jag bara kan säga till om jag vill åka hem eller att han inte ska dricka så hjälper det inte.
Till vilken nytta ska vi vara två som känner sig som tråkmånsar och längtar hem?
Pratade med Helén i går och hon berättade om en kvinna som hade sagt att hon skulle vilja bli "pappa" igen. Hon ville hemskt gärna ha barn igen men hon ville inte vara gravid.

Ja, så här känns det ibland och inte nog med det. När tankarna väl kommer så drabbas jag av fruktansvärd ångest. Tänk om bäbisen känner av mina tankar? Tänk om det tror att jag inte vill ha det? Är jag dåligt som känner så här?
Om bebbar läser bloggar vet jag inte men om utifall att:
- Skatten, jag älskar dig redan och vill inget annat än att du ska komma till oss och jag är också lycklig över att du växer och gror i mig. Lyssna inte på mamma när hon tänker såna hemska tankar!

Men humöret vände ju till slut och det av den mest fantastiska av upplevelser.
Jag kände tydliga sparkar!!!
Igår kväll nar vi gått och lagt oss och jag låg och läste om pappors förlossningsberättelser så, dunk. Dunk, dunk. Och sen låg den och sparkade i säkert tio minuter. Tyvärr gick det inte att känna på utsidan så Andreas kunde inte känna nåt.
Helt plötsligt så vände alla känslorna och allt är värt detta. Om jag så bara fick dricka vatten och äta skorpor i nio månader så är det värt det. Tänk att någons fötter sparkar på mig därinne?!
Å snacka om orättvist. Andreas kan få dricka hur många öl han vill för det är ju faktisk honom det är synd om, som inte får vara med om detta.

Lite fler bilder...

Min allara första smörgåstårta.
Måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet.
Å det inte bara såg god ut den var faktiskt också riktigt god.






Andreas lyssnar på bebbens hjärta med luren han fick i födelsedagspresent.
Den fungerar och vi räknar till en puls på 136 slag per minut.